Förskolegårdar håller inte måttet

Det har i många kommuner införts förbud mot löst material i form av grenar, bräder, lastpallar att till exempel bygga lekkök, stall eller kojor av. Men det är inte så överallt. Hur kan det komma sig att vissa kommuner erbjuder barnen exakt en sådan miljö som är i linje med läroplanen och som genomsyrar kunskapen om barns behov, hälsa och välmående, medan andra kommuner gömmer sig bakom lokala beslut på grund av ekonomiska felprioriteringar eller okunskap om vad barn verkligen behöver. Allt spännande, utmanande och äventyrligt prioriteras bort i barnens liv i en verksamhet där de tillbringar sin mesta tid. Barn som inte får klättra, klänga, gunga, balansera är de barn som oftast skadar sig, eftersom de inte får öva sig under trygga omständigheter.

Varför inte fråga sig vad som får barn att gå igång utomhus. Barn tycker om att klättra, hoppa, gräva, göra fördämningar. De tycker om blommor, gräs och djur. De gillar att studera maskar, myror, grodyngel och andra småkryp. De vill bygga kojor och vara ifred, de behöver spänning och utmaningar. Barnen använder dessutom utemiljön för att utveckla sin motorik och sina sinnen. Gården behöver ha ytor nära de vuxna, men den måste även erbjuda ett utrymme där barnen kan agera självständigt utan styrning och fullständig övervakning. Då skapas dynamik i leken. Tränade pedagoger har ögon i nacken och har på håll ändå uppsikt över den fria leken.

Det är inte alla förunnat att ha en jättestor yta till sitt förfogande, men den måste vara tillräckligt stor för att erbjuda variation i utevistelsen. Ju mindre yta desto mer kvalitet måste gården ha. Man kan då tänka i tre zoner.

Trygghetszonen/den nära zonen får gärna ligga nära förskolebyggnaden, helst ska steget mellan ute och inne knappt vara märkbart. Här kan barnen göra saker som kräver vuxenstöd – målning vid stafflier och annat kreativt skapande. Vuxna ska vara närvarande och finnas till hands. Allt som går att göra inne kan man göra ute. Det kan underlätta för en del barn som kanske känner sig vilsna på gården och som har svårt att komma igång med sina lekar. En diskbänk och spis tillverkad av trälådor med en nedsänkt balja ger igenkänning och inspirerar till många lekar.

Mellanzonen är för vidlyftig lek. Här ska man kunna röra sig och variera mellan olika material och redskap. Zonen ska inbjuda till fartfylld lek och mycket rörelse. Barn lär sig och utvecklas när de är aktiva och ju mer barnet har möjlighet att öva sig, desto bättre lär de sig att behärska en rörelse, behärska kroppen, vilket ger en inre säkerhet som stärker självkänslan och medverkar till att bygga upp barnets jagmedvetande.

Den vidlyftiga rörelseleken stimulerar även det Vestibulära systemet som hjälper hjärnan att organisera, integrera och tolka sinnesintryck, vilket är en förutsättning för inlärning.

Yttre zonen/den vilda zonen. Barn väljer ofta att vistas längst bort längs gårdens staket för att utforska var gränsen går. Här ska man kunna få vara ifred och leka rollekar och bygga kojor. Vegetation i form av buskage bör finnas här. Kojbygget är en del i bygget av barnets egen identitet. I den egna kojan kan man pröva olika sätt att förhålla sig. Barn som har tillgång till egna platser kan lättare känna sig trygga i andra situationer när de är ensamma. Genom kojbygget lär sig barnen att samarbeta och att lyssna på varandra. För kojbygget är det en tillgång om det är lite vildvuxet runt omkring, en alltför städad gård kan hämma fantasin. En koja får heller inte städas undan hur som helst. Ett kojbygge är ett projekt som kan sträcka sig över lång tid.

Gården bör kunna erbjuda barnen upplevelser av och med de fyra elementen jord, luft, eld och vatten. Genom att målmedvetet arbeta med de fyra elementen så kan årstiderna vävas in i olika teman i förskolans verksamhetsområden. Det möjliggör även för många olika spännande experiment inom ramen för förskolans lärandeprocesser.

Det är så här förskolegårdar ska se ut och fungera. Förskollärarna har det pedagogiska ansvaret för att läroplanens intentioner kan tillfredsställas även utomhus, eftersom gården är en del av förskolans lärmiljö. Detta kan inte ske i dagens läge i ett flertal kommuner som inte beaktar detta faktum. Det är alltså stor skillnad i kvalitet mellan olika kommuner i hur de kan och vill erbjuda en fullgod miljö för deras yngsta medborgare. För att säkerställa att förskolegårdarnas kvalitet är likvärdig, oavsett i vilken kommun man bor, borde det inrättas riktlinjer för hur förskolegårdarna ska utformas och vad de minimum ska innehålla.

En enkät utlagd på nätet till alla Sveriges pedagoger visar att de har en relevant önskelista över vad de vill kunna erbjuda sina barn när det gäller hälsa, utveckling och lärande. Den är mycket samstämmig och manar alla kommuner till att se över sina förbud och regelverk och ställa det i relation till vad kommunen har åtagit sig när det gäller deras yngsta medborgares möjlighet till utveckling och lärande. Förskoleperioden är inte en period som senare kan repareras. Utvecklingen sker nu! Ansvaret vilar på politiker och tjänstemän!

Ylva Ellneby
Förskollärare, specialpedagog, utbildare och författare.

Läs gärna om utemiljö i ”Den livsviktiga leken” Natur&Kultur och om barns
utveckling i ”Barns rätt att utvecklas” Natur&Kultur.

BARNverket vill att det inrättas riktlinjer för hur förskolegårdarna ska utformas
och vad de minimum ska innehålla.