Hur finner vi den goda balansen mellan digitalt och verkligt liv? Hur vägleder vi barnen och vem vägleder i sin tur föräldrar, lärare och skola? Barnläkare Åse Victorin beskriver skärmtidens inverkan på barns utveckling och ger förslag på hur vi kan hantera digitaliseringen.
Digitaliseringen är en av de största förändringar som hänt mänskligheten. En tid då vårt fokus har flyttats från den fysiska verkligheten till den virtuella. Datorerna är fantastiska arbets- och kommunikationsverktyg och de är här för att stanna. Baksidan är att de stjäl tid från den stund vi har på jorden. För barnen stjäl de tid för utveckling.
Människan föds väldigt omogen. Vi kan inte gå förrän vid ett års ålder och är helt beroende av vuxnas hjälp under många år. Barnet genomgår en oerhörd utveckling, snabbare och känsligare ju yngre barnet är. Experter är överens om att barnet och dess hjärna utvecklas i relation med omgivningen. Det barnet gör, förstärks och utvecklas i hjärnan, medan de funktioner som inte används går tillbaka. Därför är det viktigt vad barnet gör.
Det behövs mycket träning; motoriken, att förstå omgivningens signaler, empatin mm. Allra bäst träning får människobarnet i den verkliga miljön; med användandet av sina sinnen, i rörelse i en tredimensionell värld och i verklig social interaktion med andra. Här är ögonkontakten särskilt viktig.
Parallellt med ökad skärmanvändning ser vi en ökad stress i samhället. Den psykiska ohälsan ökar, allt fler blir utbrända – vi mår inte bra. Alla vet hur lätt det är att fastna vid skärmen för länge och det vi gör och ser där kan också stressa oss.
Man talar om att barn “förhäxas” av skärmen. Det vet de flesta föräldrar. Man kan använda skärmen som barnvakt och för att lugna ett gnälligt barn. För en stressad förälder kan det vara frestande.
Den senaste forskningen pekar på att tiden vid skärmen främst är negativ för barnet – ju yngre barn och ju längre tid desto sämre. Det beror på att tiden vid skärmen minskar träningstiden i verkligheten. Barnet vinner inget på att börja tidigt med skärm – tvärtom. Datorer är relativt enkla att snabbt lära sig när så behövs. T.o.m. apor och delfiner har lärt sig hantera dem. Så föräldrar behöver inte känna teknologistress.
Tiden behövs istället för träning till att bli en färdig människa med god motorik, samspelsförmåga och förståelse för världen omkring. T.o.m. det gnälliga barnet lär sig något av den jobbiga situationen. Barnet lär sig att hantera frustrationen, om fokus inte stjäls av en skärm.
Föräldrar har som alltid den centrala rollen för sitt barn. Idag är det viktigt att aktivt värna om barnets tid i verkligheten. Att hitta den goda balansen mellan digitalt och verkligt liv. Det goda föräldraskapet innebär att vägleda barnet genom att som vuxen ta de flesta beslut, sätta tydliga gränser och hålla på dem (stå stabilt kvar = trygghet för barnet).
Att som förälder stå ut med barnets omotiverade frustration och gnäll – det ingår i ett gott föräldraskap och gnället går över. Kom ihåg att tristessen är den egna fantasins moder.
Det äldre barnet och tonåringen har fortfarande enormt mycket att lära fram till mogen människa. Det sista som mognar i hjärnan är exekutiva funktioner som planering, att se konsekvensen av sitt handlande m.m. – den mognaden sker först i 20-25 års ålder.
Så unga behöver få vägledning och stöd när det gäller skärmanvändning, för att få en bra balans.
Den amerikanska barnläkarföreningen ger tydliga råd kring skärmtid för att det ska bli lagom. Eftersom Sverige är det land i OECD med högst internetanvändning bland unga och därtill en ökande psykisk ohälsa, borde även vi i Sverige ha tydliga råd.
Så hur kan vi hjälpa våra unga?
I hemmet är det bra att föräldrar är eniga om de regler man sätter upp. De kan kommuniceras till barnen som ”vår familjs regler” oavsett vad andra gör. Sedan håller man på dem. Skärmarna bör vara oåtkomliga på natten upp till 18 år (inklusive mobil). De unga behöver en rofylld sovplats och en god sömn för att fungera. Idag har svenska barn och ungdomar stora problem med sömnen och ofta kronisk sömnbrist. Det ger i förlängningen skolmisslyckande.
I Förskolan behövs inga skärmar alls eftersom de stjäl tid från barnens viktiga utveckling i denna ålder.
Skolan kan hjälpa till på flera sätt, vilket föräldrar kan påtala. Varje rektor kan besluta om lämplig skärmpolicy på skolan. Den ska säkra att skärmarna där används som arbetsverktyg och inte som leksak, eftersom skolan är en arbetsplats. Enkla regler om mobilfrihet under skoldagen och klassrumsbundna datorer främjar rörelse och social interaktion bland eleverna – något de alla behöver träna på. Pedagoger ska kunna välja en bra balans mellan vanlig bok/penna och skärmanvändning för sin undervisning. Den lärarledda undervisningen har visat sig ge bäst kunskapsresultat.
Vidare kan skolan välja att arbeta aktivt hälsofrämjande och förebyggande med lärverktyg som hjälper såväl föräldrar som elever att förstå hjärnans, kroppens och själens behov, samt bidrar till bra levnadsvanor. Exempelvis kan barn som förstår varför sömn är viktig för hjärnan lättare acceptera en läggtid, särskilt när alla i klassen fått lära sig det i skolan.
Politiker kan arbeta för en barnmiljölag som tillägg i skollagen. De skulle kunna utarbeta styrdokument som ska garantera en god psykisk och fysisk miljö (t.ex. skärmpolicy) anpassad efter den växande biologiska människan och utvecklingspsykologi. Alla instanser bör samarbeta för att nå en hållbar livsstil som främjar hälsa och därmed lärande. Då ökar chansen att lyckas i skolan och med det följer framtidstro och hopp.
Åse Victorin
Leg läk. Specialist Barn- och Ungdomsmedicin,
Specialist Allmänmedicin